Therese

Det som inte fick hända hände. Jag fick vattenplaning, tappade kontroll över bilen, en annan bil körde in i mig bakifrån och jag krockade med en lyktstolpe. Lampkupolen ramlade ner. Bredvid bilen.

Skräcken över att glida ut mitt på motorvägen i en bil utan noll koll. Inget att rekommendera. Fruktansvärd upplevelse. Allt blev tyst, tunnelseende, en känsla av lättnad infann sig när bilen var på väg mot lyktstolpen och jag inser att nu stannar i alla fall bilen.

Sen. Jag stiger ur bilen. Helt skakig. Undrar : Vad gör jag nu?

En underbar kvinna stannar, frågar hur det är med mig. Jag säger att det är ok och att jag fick vattenplaning, Hon säger att hon såg det och ringer 112. Jag ringer hem för att berätta att jag förstört bilen. Jag visste att förr eller senare skulle jag förstöra bilen på något sätt.

Tänk vad som kunde hänt. Tänk vilken tur jag hade. Ingen annan skadades heller. Tack och lov.

Den ständiga frågan ekar i mitt huvud: Vad skulle jag gjort annorlunda och om jag hade gjorde så, vad hade hänt då?

Frågorna bara fortsätter och fortsätter mala. Tar aldrig slut. Det som har hänt har hänt. Inget jag kan göra något åt nu.